Lina Lundén, M07

Eftersom jag har svårt att se någon klar substans i tillvaron, en mening som är definierad, kan jag bara konstatera att det som jag upplever som mitt liv kanske bara är ett bländverk. De människor jag beundrar är de som lyckats göra det till en konst att leka och hänföra med de illusoriska grepp som är oss givna. För mig är en vacker illusion, en bättre och mer bländande illusion. Ytan är viktig just för att man kan leka med vilken bild betraktaren får av det underliggande, att dölja det uppenbara.När jag arbetar är målet att utvidga begreppet om vad som faktiskt är konkret bärbart, men det essentiella är att plagget är just bärbart. Det ligger en långt större utmaning i att göra något subtilt som faktiskt kan bäras, än att vräka på och överdriva.Materialen är ständigt närvarande i min process, allt börjar och slutar där. Det sensuella i ett plagg är inte hur det ser ut på någon, utan hur det smeker huden på bäraren. Att beklä kroppen och sedan låta huden kika fram där man minst anar det, vilseleda ögat.Jag letar efter det sublima, och om det inte finns, så kan jag i alla fall ge ett sken av det.