Mistopia

Bakom fasaden.
En värld.
Blev skjuten i den. 
Själlöst. Mitt bland skyskrapor och stadens puls.
Instängd i prestation och hastighet. Inburad i styrka.

Har vårt beroende av hastighet fått oss att bygga fasader?
Fasader av påtvingad styrka.  Det som döljer sig där bakom får vi inte längre visa och andra sällan se.
Det där svaga och fula.  Det mänskliga. 

Är mänsklighet fult? Har maskinen kommit till att bli vår förebild? Vår människonorm? 

I en värld av konstant otillräcklighet flyr vi det mänskliga.  Den sköra verkligheten av oss själva. En verklighet som inte får finnas till. En verklighet oaccepterad. Ovälkommen. Vi bygger fasader för att dölja det som är svagt och sårbart.

Varför måste vi vara så övermänskliga hela tiden? Kanske är att vara sårbar det samma som att vara stark. Kanske skörhet är styrka.